litteraturum

I mitt yrke och som människa har döden alltid fascinerat mig. Jag har ofta undrat när i historien döden blev något tabubelagt? När den inte längre blev en del av livet?  När den helt plötsligt skulle döljas för omvärlden? Jag är av den åsikten att vi måste ta tillbaka döden in i våra liv, ånyo göra den till en naturlig del av livet. Jag tror inte att  färre skulle vara ledsna, för döden ÄR ett sorgset fenomen. Men jag tror att färre skulle vara rädda...  

"Fjärilen i min hjärna" är Anders Paulruds sista bok. Det är boken han skrev när han visste att livet snart var slut och att döden väntade på honom. Boken är hans betraktelser över det lilla i nuet, den oändliga döden som väntar och tillbakablickar på händelser som kommit att stanna i hans minne. Han sörjer sig själv och sitt liv. Och han förundras över att världen kommer att finnas även när han inte längre finns.

"Fjärilen i min hjärna" är en lågmäld, liten, tunn bok. Det var modigt av Paulrud att skriva om sin egen död. Det tror jag inte var lätt. Boken är mycket personlig och ger ett par exempel på hur svårt omgivningen har att prata om döden och hur ensam man blir när döden närmar sig. En sorgsen bok, men som på något vis ändå inger hopp och ibland får mig att le. En bok som väcker tankar kring livet och döden. Precis så som jag tror att Paulrud hade för avsikt att göra med boken. Han saknas mig...