litteraturum

Listan med obloggade böcker har växt på sig, så nu är det väl dags att jag tar mig i kragen igen. Funderar som bäst på om jag ska ta mig till Bokmässan i Göteborg i september. Själen har lust, men det är tveksamt om kroppen skulle orka med. Får klura lite till. Fjolårets mässa var för mig en personlig succé. Levde läääänge på den upplevelsen...

"Champagneflickan" av Caroline L Jensen är en sann historia om en Malmötjej som av olika olyckliga omständigheter börjar arbeta som strippa i Köpenhamn. I boken får vi följa Caroline och hennes arbetskamraters liv kantat av glädje, sorg, kamratskap och kanske en gnutta kärlek. Men också av sex, våld, alkohol, tungt nattarbete och de stora pengarna

Intressant läsning då Jensen både försökt, och faktiskt dessutom lyckats med, att berätta historien med stor självdistans. Boken rymmer vare sig någon romantiserad bild av sexindustrin eller något försvarstal. Inte heller innehåller den något moraliserande utan bara "så här var det". En unik inblick i en annars sluten värld och som faktiskt gett mig en del av svaren på de frågor jag haft om varför man väljer att arbeta i den här branchen. Läses med öppet sinne!   

Den här gången har jag helt farnkt snott baksidestexten, som jag tycker beskriver boken så fantastiskt bra. Även denna bok är faktiskt signerad av "kärlek och respekt".

"Taxichaufförer skär genom samhället i sina bilar. De har blicken i backspegeln och örat mot asfalten. De kör oss till bröllop och begravningar, till akuten eller till älskaren mitt i natten. Detta är deras historier. Följ med in i fängelser och fuktiga källarlokaler, till vackra villakvarter och lyxkrogar - från New York till Nairobi. Taxi är tjugotre resor, tjugotre livsöden från en värld i rörelse."

En lättläst och intressant bok. Den del historier är mer osannolika än andra, men för den skull inte helt säkert påhittade. Många av chaufförernas livsöden berör mig på djupet, och startar en tankeprocess även efter att historien är slut. En bok som jag inte anser ska sträckläsas utan läsas pö om pö när andan faller på. 

Soligare och varmare i Skåne idag. Skönt. Kanske är sommaren här lagom till jag kan ta emot den?

"Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein är en apori, ett olösligt filosofiskt dilemma. Här beskriver Heberlein sin vardag och hur det är att leva med den psykiska sjukdomen bipolär typ 2. Bipolär typ två är den sjukdom man tidigare kallade manodepressivitet. I boken får man ta del av Heberleins egna upplevelser och erfarenheter, men dessa varvas också med filosofiska resonemang.

Det här är en bok som berörde mig mer än på ytan. Jag förundras över, och beundras av, Heberleins förmåga att hitta orden för att beskriva det mörka, det tunga och det svåra. Den är smärtsam, men inte utan humor. Den är utlämnande och mycket uppriktig. Den är tänkvärd, viktig, och mycket välskriven. Och absolut, ja absolut, mycket läsvärd!  

Idag har jag reserverat böcker på biblioteket och börjat fundera på mitt höstläsande. =O  Sommarens önskelista är redan fylld till bredden och jag har svårt att välja. Jag undrar så hur DU väljer de böcker du läser...

Jag har dessutom laddat ner följetongen av "Dödens pendel" av Jonas Moström på Aftonbladet Plus. Sundsvall är ju min födelsestad och Sundsvalls sjukhus var en gång i tiden mitt andra hem...

"Så dumt" av Mia Törnblom är hennes egen berättelse om livet som narkoman och sin väg ut ur sitt missbruk. Hon berättar om en vardag fylld av ångest, våld och kriminalitet och det djupa självförakt hon ständigt levde med. Och hon berättar vad som till slut fick henne att ta steget till ett nyktert liv - viljan att överleva. 

"Så dumt" är personligt och insiktsfullt skriven och bitvis håller jag andan av rädsla. Trots det tragiska ämnet bjuder Törnblom på en del humor och jag tycker boken ger en tydlig och osminkad bild av en missbrukares vardag. En helt klart läsvärd bok om hur en ung kvinnas komplex och bantningsvilja kan leda till ett gravt narkotikamissbruk. Men boken inger också hopp om att saker och ting går att förändra.

Här hemma är det bråda dagar. Här städas och bakas och fixas innan hemmet kommer att invaderas av släkt och vänner i flera omgångar. Och jag klagar inte! Det ska bli såååå kul! Men det kommer att vara förklaringen till att bloggen kommer att uppdateras högst sporadiskt en tid framöver.
 
"Kalak" av Kim Leine handlar om just om Kim själv. Han växer upp i Nordnorge i kretsen av den lokala Jehovas vittneförsamlingen. Hans pappa lämnar efter en tid Norge och bosätter sig i Köpenhamn där han lever i ett homosexuellt förhållande. När Kim är 17 år bestämmer sig för att åka till pappan som han beundrar högt. Men efter bara några dagar förför pappan Kim. Kim väljer dock att stanna i Danmark och utbildar sig till sjuksköterska. Han träffar också en kvinna och får två barn. För att komma ifrån fadern flyttar Kim med familjen till Grönland för att arbeta som sjuksköterska. Och allt eftersom tiden går utvecklar Kim ett missbruk av såväl sex, alkohol och andra droger för att döva smärtan, skulden och skammen.

"Kalak" är en läsvärd roman. Den är mörk, men andas ändå livsglädje och hopp. Språket är spännande och miljöbeskrivningarna detaljerade. Jag får flera gånger känslan av att befinna mig på Grönland (som säkert är väldigt vackert men ack så instängt). Eftersom även jag är sjuksköterska tycker jag att det är intressant att läsa om det arbete Leine utför på Grönland. 

Min enda egentliga kritik är obalansen mellan traumat och konsekvensen det får. Jag har förståelse för att Leine inte vill gräva djupare i det incestuösa förhållandet till sin far, men... och i samma stund jag skriver detta förstår jag att det naturligtvis finns en poäng i detta också. Dvs vilka ofantliga konsekvenser man kan ägna ex 250 sidor på, orsakade av ett trauma beskrivet på  ex 10 sidor.

Jag hoppas att Leine kommer att skriva fler romaner - de ska jag i såfall läsa!

Undertiteln på denna bok är "hisnande generaliseringar om vår uppväxt i DDR-Sverige" och det är väl vad det handlar om. Hammar och Wikingsson delar generöst med sig av sina egna upplevelser och  erfarenheter av att vara född på 70-talet och uppvuxen i ett Sverige som idag känns uråldrigt. Trots att de är uppvuxna på helt olika platser i Sverige är deras upplevelser till stor del ofantligt lika. Och vem minns inte "Rör inte min kompis"-knapparna?  Tv-programmet "Razzel"? Resecheckarna från Thomas Cook? Första fyllan på vinet "Lagaronne"? (Som f ö är HELT odrickbart idag!)

Jag njuter mig igenom denna nostalgitripp och ler ofta igenkännande. Jag tycker Hammar och Wikingsson lyckas slå huvudet på spiken i flera avseenden och jag gillar deras teorier om varför sjuttiotalisterna blev som de är. Boken ger också en svindlande bild av hur mycket Sverige utvecklats genom mina egna levnadsår. Boken är bitvis mycket "grabbig", men vad vore annat att vänta när de här herrarna är i farten. Läs och minns!

Ibland när jag sätter mig för att blogga om en bok jag läst känns det svårt. Jag drar på det, gruvar mig lite och väntar på att det perfekta tillfället ska infinna sig. Inte för att jag tycker att det är tråkigt eller jobbigt, utan för att jag är rädd att inte med mina ord kunna förmedla hur bra/viktig/intressant/ läsvärd jag tycker en bok är. Unni Drougges bok "Boven i mitt drama kallas kärlek" är en sådan bok. 

"Boven i mitt drama kallas kärlek" är en självbiografisk bok om Unnis förhållande och liv tillsammans med Niclas. När Niclas kommer in i hennes liv som en, till synes, frisk virvelvind lever Unni ensam med sina fem barn. Hon har ett väl fungerande yrkesliv som författare och föreläsare och hon har ett rikt socialt liv. Niclas är många år yngre än Unni och de blir djupt förälskade i varandra. Men kärleken är av destruktiv art med inslag av svartsjuka och våld och allt eftersom Niclas inskränker Unnis liv får han total kontroll över hennes liv. Han lyckas få Unni att ge upp allt som är av värde i hennes liv: skrivandet, vännerna och barnen.

Det här är en viktig bok att läsa. Man talar ofta om att det "kan hända vem som helst". Men med denna boken blev det glasklart. Kan detta hända Unni Drougge (som hade kunskapen och tidigare erfarenheter) så kan det banne mig  hända VEM SOM HELST. Unni har lyckats med det svårslagna konststycket att under bokens gång få läsaren att känna hur förtrycket och kontrollen ökar. Jag kan fysiskt känna hur hennes liv inskränks och bitvis kan jag nästan inte andas. Jag beundrar Unni som har modet att så naket och osminkat berätta sin historia. Och för att hon inte berättar den för att läsaren ska tycka synd om henne. Jag tror att hennes avsikt är att medvetandegöra den vardag många kvinnor fortfarande lever i. Kanske i en lägenhet eller ett hus nära dig?  

I mitt yrke och som människa har döden alltid fascinerat mig. Jag har ofta undrat när i historien döden blev något tabubelagt? När den inte längre blev en del av livet?  När den helt plötsligt skulle döljas för omvärlden? Jag är av den åsikten att vi måste ta tillbaka döden in i våra liv, ånyo göra den till en naturlig del av livet. Jag tror inte att  färre skulle vara ledsna, för döden ÄR ett sorgset fenomen. Men jag tror att färre skulle vara rädda...  

"Fjärilen i min hjärna" är Anders Paulruds sista bok. Det är boken han skrev när han visste att livet snart var slut och att döden väntade på honom. Boken är hans betraktelser över det lilla i nuet, den oändliga döden som väntar och tillbakablickar på händelser som kommit att stanna i hans minne. Han sörjer sig själv och sitt liv. Och han förundras över att världen kommer att finnas även när han inte längre finns.

"Fjärilen i min hjärna" är en lågmäld, liten, tunn bok. Det var modigt av Paulrud att skriva om sin egen död. Det tror jag inte var lätt. Boken är mycket personlig och ger ett par exempel på hur svårt omgivningen har att prata om döden och hur ensam man blir när döden närmar sig. En sorgsen bok, men som på något vis ändå inger hopp och ibland får mig att le. En bok som väcker tankar kring livet och döden. Precis så som jag tror att Paulrud hade för avsikt att göra med boken. Han saknas mig...  

Ibland behöver jag något lättläst. Eller som i detta fallet något lättlyssnat. Jag vill inte behöva reflektera utan bara vila hjärnan med ren underhållning. Men visst hade jag mina tvivel eftersom jag var rädd att det skulle bli någon snutteputtig "mamma-barngegga". 

"9 ½ månad" är Lantz egna dagboksanteckningar under hennes föräldraledighet med hennes andra barn. (Vilka till en början inte var tänkt att bli en bok.) Här delar hon med sig av vaknätter, magknip, babysim och mammaluncher. Helt enkelt livets fram- och baksidor för en tvåbarnsmamma. Hon konstaterar raskt att de som säger att det inte är någon skillnad med ett barn till ljuger.

Lantz berättar med stor humor och utan att försköna sin vardag. Det är jordnära och ärligt beskrivet och "mamma-barngeggan" uteblir. Boken pendlar mellan hopp och förtvivlan, djupt allvar och trivialiteter. Och jag som själv inte har några barn har ändå stor behållning av boken inte minst för de skratt den frambringar hos mig.  

Kunde inte motstå frestelsen att få ta del av kändisvärldens fram- och baksidor i denna sanna historia berättad av Kurt Selling. Selling var under många år  framgångsrik agent åt ett antal idrottsstjärnor, skådespelare och musiker. Vad sägs om Mikael Persbrandt, Therese Alshammar, Peter "Foppa" Forsberg. Martin Stenmarck och Martin Lidberg.

I "Hemligheter" berättar Selling om sitt arbete med ovan nämnda stjärnor, men framför allt handlar boken om Sellings eget kokainmissbruk. Det missbruk som uppdagas i o m att han fastnar i tullen på Arlanda med kondomer fyllda med kokain i magen. Han dömdes för detta till 26 månaders fängelse vilket han avtjänade på Norrtäljeanstalten. I boken berättar Selling också om fängelsetiden och den miljö som milsvida skiljer sig ifrån Stockholms vilda nattliv.

En mycket lättläst bok. Läsupplevelsen som sådan är ingen femetta. Men ett visst underhållningsvärde måste jag ändå tillskriva den i o m "skvallerfaktorn". Det är också med ett visst intresse jag tar del av kokainmissbrukarens problematik och upplevelsen av fängelsevistelsen. Men det som kanske berör mig mest är omgivningens stora svek mot en medmänniska i kris och i stort behov av stöd och omtanke.