I en familj finns inga fiender av Viktoria Myrén

Recensionsexemplar från Ordfront. Litteraturum tackar för ett gott samarbete! Recensionsdatum 25 aug 2009.

Marie lämnar sin man och sina två barn på gårdsplanen och flyr till huset hon ärvt av sin mormor. Hon är bara tvungen att lämna barnskrik och ständiga konflikter  bakom sig för en stund. Hon måste kunna andas. Hon måste få ta en paus. Men när började det? Och hur kunde det bli så här? Det är ständigt återkommande frågor Marie ställer sig. Men finner hon svaren?

Hon får också av en slump sällskap i huset av Jennie, den obekymrade brittiskan, som sätter fart på Maries känsloliv på mer än ett sätt. Och som grädde på moset dyker också Maries självupptagna och manipulerande mamma upp och virvlar upp en massa gamla ovälkomna minnen från Maries barndom.

"I en familj finns inga fiender" av Viktoria Myrén är en svart historia om kärnfamiljens vedermödor och en mor som till slut ger upp. (Eller har hon egentligen något val? Vad skulle ha hänt om hon stannat kvar?)

Boken är välskriven, men den når mig aldrig på djupet. Den berör mig inte på riktigt. Men varför inte då?

Bitvis tycker jag att boken bara är ett ältande, och jag har svårt för att huvudkaraktären aldrig tittar framåt utan ständigt blickar bakåt, mot det förflutna. Vore inte det naturligaste att söka hitta lösningar för framtiden? (Åtminstone efter att ha blickat bakåt tillräckligt länge.)
 
Jag har också svårt att förstå relationen som uppstår mellan Marie och Jennie. Den känns inte som en naturlig del av boken utan konstruerad på något sätt. Och varför behöver Jennie vara så opålitlig? (Sökandet efter moderns "bortttappade" guldörhängen känns helt irrelevant och gör att historien tappar fart.)
 
Och så är det Maries komplicerade relation till sin mamma. Om hon fram till nu betett sig som en viljelös nickedocka i hennes närhet, är det väl nu det är dags att sätta ner foten ordentligt. Vad har hon att förlora på det? En rejäl urladdning hade varit befriande för såväl Marie, som för läsaren av boken.

Nåväl. Boken är trots allt modigt skriven på flera plan och Myrén får godkänt för sin debutroman, dock med ett litet rött minus i kanten. Trots det ser jag med intresse framemot nästa bok. För här finns, som de säger i idrottssammanhang, utvecklingspotetial. 


Kommentarer
Postat av: Fru E

Kul att vi tyckte så olika! Jag förstår precis hennes ältande. Är man deprimerad så blir man automatiskt väldigt självcentrerad och dessutom har man svårt att se framåt.

2009-08-25 @ 19:25:10
URL: http://www.frue.bloggsida.se
Postat av: Smsa Låna

Kul att du bloggar! Fortsätt så :)

2012-01-12 @ 23:00:31
URL: http://smsalåna.nu

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0