I en familj finns inga fiender av Viktoria Myrén
Recensionsexemplar från Ordfront. Litteraturum tackar för ett gott samarbete! Recensionsdatum 25 aug 2009.
Marie lämnar sin man och sina två barn på gårdsplanen och flyr till huset hon ärvt av sin mormor. Hon är bara tvungen att lämna barnskrik och ständiga konflikter bakom sig för en stund. Hon måste kunna andas. Hon måste få ta en paus. Men när började det? Och hur kunde det bli så här? Det är ständigt återkommande frågor Marie ställer sig. Men finner hon svaren?
Hon får också av en slump sällskap i huset av Jennie, den obekymrade brittiskan, som sätter fart på Maries känsloliv på mer än ett sätt. Och som grädde på moset dyker också Maries självupptagna och manipulerande mamma upp och virvlar upp en massa gamla ovälkomna minnen från Maries barndom.
"I en familj finns inga fiender" av Viktoria Myrén är en svart historia om kärnfamiljens vedermödor och en mor som till slut ger upp. (Eller har hon egentligen något val? Vad skulle ha hänt om hon stannat kvar?)
Boken är välskriven, men den når mig aldrig på djupet. Den berör mig inte på riktigt. Men varför inte då?
Bitvis tycker jag att boken bara är ett ältande, och jag har svårt för att huvudkaraktären aldrig tittar framåt utan ständigt blickar bakåt, mot det förflutna. Vore inte det naturligaste att söka hitta lösningar för framtiden? (Åtminstone efter att ha blickat bakåt tillräckligt länge.)
Jag har också svårt att förstå relationen som uppstår mellan Marie och Jennie. Den känns inte som en naturlig del av boken utan konstruerad på något sätt. Och varför behöver Jennie vara så opålitlig? (Sökandet efter moderns "bortttappade" guldörhängen känns helt irrelevant och gör att historien tappar fart.)
Och så är det Maries komplicerade relation till sin mamma. Om hon fram till nu betett sig som en viljelös nickedocka i hennes närhet, är det väl nu det är dags att sätta ner foten ordentligt. Vad har hon att förlora på det? En rejäl urladdning hade varit befriande för såväl Marie, som för läsaren av boken.
Nåväl. Boken är trots allt modigt skriven på flera plan och Myrén får godkänt för sin debutroman, dock med ett litet rött minus i kanten. Trots det ser jag med intresse framemot nästa bok. För här finns, som de säger i idrottssammanhang, utvecklingspotetial.
Marie lämnar sin man och sina två barn på gårdsplanen och flyr till huset hon ärvt av sin mormor. Hon är bara tvungen att lämna barnskrik och ständiga konflikter bakom sig för en stund. Hon måste kunna andas. Hon måste få ta en paus. Men när började det? Och hur kunde det bli så här? Det är ständigt återkommande frågor Marie ställer sig. Men finner hon svaren?
Hon får också av en slump sällskap i huset av Jennie, den obekymrade brittiskan, som sätter fart på Maries känsloliv på mer än ett sätt. Och som grädde på moset dyker också Maries självupptagna och manipulerande mamma upp och virvlar upp en massa gamla ovälkomna minnen från Maries barndom.
"I en familj finns inga fiender" av Viktoria Myrén är en svart historia om kärnfamiljens vedermödor och en mor som till slut ger upp. (Eller har hon egentligen något val? Vad skulle ha hänt om hon stannat kvar?)
Boken är välskriven, men den når mig aldrig på djupet. Den berör mig inte på riktigt. Men varför inte då?
Bitvis tycker jag att boken bara är ett ältande, och jag har svårt för att huvudkaraktären aldrig tittar framåt utan ständigt blickar bakåt, mot det förflutna. Vore inte det naturligaste att söka hitta lösningar för framtiden? (Åtminstone efter att ha blickat bakåt tillräckligt länge.)
Jag har också svårt att förstå relationen som uppstår mellan Marie och Jennie. Den känns inte som en naturlig del av boken utan konstruerad på något sätt. Och varför behöver Jennie vara så opålitlig? (Sökandet efter moderns "bortttappade" guldörhängen känns helt irrelevant och gör att historien tappar fart.)
Och så är det Maries komplicerade relation till sin mamma. Om hon fram till nu betett sig som en viljelös nickedocka i hennes närhet, är det väl nu det är dags att sätta ner foten ordentligt. Vad har hon att förlora på det? En rejäl urladdning hade varit befriande för såväl Marie, som för läsaren av boken.
Nåväl. Boken är trots allt modigt skriven på flera plan och Myrén får godkänt för sin debutroman, dock med ett litet rött minus i kanten. Trots det ser jag med intresse framemot nästa bok. För här finns, som de säger i idrottssammanhang, utvecklingspotetial.
En plats i solen av Liza Marklund
I skrivandets stund har jag 16 lästa, men obloggade böcker. Planen är att blogga dem med sådana mellanrum att min kropp orkar med att sitta vid datorn. "Bäckenuppluckning" sa min barnmorska. Det lär harmlöst och ganska fint tills jag konstaterade att det är samma sak som foglossning. Det låter ungefär lika fint som det känns kan jag berätta.
Inledningen till "En plats i solen" av Liza Marklund är dramatisk och otäck. En svensk familj hittas mördade på den spanska solkusten. Mördarna har använt sig av gas som sprutats in i huset via ventilationssystemet, och det hela verkar ha varit ett inbrott som gått snett. Annika Bengtsson får i uppgift av sin nye chef att resa till Marbella för att bevaka utvecklingen på plats. För ju mer polisen gräver i fallet, desto märkligare ter det sig.
Jag trodde jag skulle kunna avhålla mig från att läsa fler böcker om Bengtsson, men icke. Samtidigt som jag är så trött på henne, måste jag erkänna att hennes privatliv bitvis intresserar mig mer än fallet hon arbetar med. Där har hon lyckats Marklund! Inledningen är spännande och intressant, men ju längre det lider desto mer tappar historien fart. Mot slutet har jag svårt att koncentrera mig och slutbetyget blir ett suckande "jaha". Men hur blir det med Annika och Thomas nu då? Nyfikenheten över svaret på den frågan gör att inte heller denna bok blir den sista jag läser av Marklund. Tror jag.
Inledningen till "En plats i solen" av Liza Marklund är dramatisk och otäck. En svensk familj hittas mördade på den spanska solkusten. Mördarna har använt sig av gas som sprutats in i huset via ventilationssystemet, och det hela verkar ha varit ett inbrott som gått snett. Annika Bengtsson får i uppgift av sin nye chef att resa till Marbella för att bevaka utvecklingen på plats. För ju mer polisen gräver i fallet, desto märkligare ter det sig.
Jag trodde jag skulle kunna avhålla mig från att läsa fler böcker om Bengtsson, men icke. Samtidigt som jag är så trött på henne, måste jag erkänna att hennes privatliv bitvis intresserar mig mer än fallet hon arbetar med. Där har hon lyckats Marklund! Inledningen är spännande och intressant, men ju längre det lider desto mer tappar historien fart. Mot slutet har jag svårt att koncentrera mig och slutbetyget blir ett suckande "jaha". Men hur blir det med Annika och Thomas nu då? Nyfikenheten över svaret på den frågan gör att inte heller denna bok blir den sista jag läser av Marklund. Tror jag.
Askungar av Kristina Ohlsson
Recensionsexemplar från Piratförlaget. Litteraturum tackar för ett gott samarbete! Recensionsdatum 19 aug 2009.
En flicka försvinner oförklarligt från ett X2000-tåg som precis rullat in på Stockholms Central. Trots att tåget var så gott som fullsatt har ingen sett flickan lämna tåget. Vare sig själv eller i sällskap av någon. Flickans pappa blir snabbt misstänkt för att ta tagit flickan och alla resurser sätts in på att finna honom.
Bara kort efter att flickan försvunnit får mamman hem ett paket innehållandes alla flickans kläder, men även allt hennes hår. Efter detta blir kommissarie Axel Recht, kriminalinspektör Peder Rydh och den civilanställda utredaren Fredrika Bergman tvugna att blicka bredare i utredningsarbetet. Och inte minst gör paketets innehåll att de känner att det brådskar...
Kristina Ohlssons debutroman "Askungar" är en spännande och välskriven historia. Att skriva om barn som försvinner är ett bra sätt att hålla läsaren på sträckbänken. Jag fick bitvis ont i magen och läste allt fortare ju mer bråttom utredningsteamet fick. Och även om jag efter en tids läsande lyckades lista ut motivet till brotten (ja, mer än ett barn försvinner) fick jag ändå inte alla bitarna att passa med varandra förrän boken var utläst. Imponerande, Ohlsson! "Askungar" är en av de bättre kriminalromaner jag läst det senaste året och som debutroman är boken mer än godkänd. Och således mycket läsvärd!
En flicka försvinner oförklarligt från ett X2000-tåg som precis rullat in på Stockholms Central. Trots att tåget var så gott som fullsatt har ingen sett flickan lämna tåget. Vare sig själv eller i sällskap av någon. Flickans pappa blir snabbt misstänkt för att ta tagit flickan och alla resurser sätts in på att finna honom.
Bara kort efter att flickan försvunnit får mamman hem ett paket innehållandes alla flickans kläder, men även allt hennes hår. Efter detta blir kommissarie Axel Recht, kriminalinspektör Peder Rydh och den civilanställda utredaren Fredrika Bergman tvugna att blicka bredare i utredningsarbetet. Och inte minst gör paketets innehåll att de känner att det brådskar...
Kristina Ohlssons debutroman "Askungar" är en spännande och välskriven historia. Att skriva om barn som försvinner är ett bra sätt att hålla läsaren på sträckbänken. Jag fick bitvis ont i magen och läste allt fortare ju mer bråttom utredningsteamet fick. Och även om jag efter en tids läsande lyckades lista ut motivet till brotten (ja, mer än ett barn försvinner) fick jag ändå inte alla bitarna att passa med varandra förrän boken var utläst. Imponerande, Ohlsson! "Askungar" är en av de bättre kriminalromaner jag läst det senaste året och som debutroman är boken mer än godkänd. Och således mycket läsvärd!
Mamma, pappa, barn av Carin Gerhardsen
Recensionsexemplar från Ordfront. Litteraturum tackar för ett gott samarbete!
"Mamma, pappa, barn" av Carin Gerhardsen är den andra boken i den så kallade Hammarbyserien. (Den första hette "Pepparkakshuset" och finns recenserad här!) I den här boken får polisen vid Hammarby polisstation, med kriminalkommissarie Conny Sjöberg i spetsen, bråda dagar då de inte får mindre än tre fall på sitt bord.
Under en motionsrunda hittar polis Petra Westman ett svårt medtaget spädbarn i ett buskage. Inte långt därifrån hittas också barnets moder mördad. Och till en början är polisen helt omedveten om att en liten flicka, Hanna, sitter inlåst ensam i en lägenhet och tror att hennes mamma tagit med sig hennes lillebror och flyttat från lägenheten...
I samma veva hittas sextonåriga Jennifer strypt på en toalett på en Finlandsfärja. Vid närmare efterforskningar visar det sig att Jennifer kommer från trassliga hemförhållanden och dessutom har en syster som ägnar sig åt ett destruktivt leverne. Mordmisstankarna beträffande Jennifer riktas till en början mot pojkvännen Jocke, som i sin tur inte heller har det så lätt hemmavid.
Bra bok. Lättläst och spännande. Gerhardsen lyckas hålla spänningen fram till de sista sidorna och bitvis har jag riktigt ont i magen. Jag gillar Gerhardsens sätt att skriva, med relativt korta stycken och varvningarna hon gör mellan de parallella händelserna. Den enda jag har invändningar emot är Conny Sjöbergs privatliv, som jag tycker spårar ut i den här boken. Jag var så glad efter att ha läst "Pepparkakshuset" att han var en vanlig och hederlig familjefar. (Och inte en schabloniserad, ensam, alkoholmissbrukande och operaälskande kommisarie.) Jag tycker dock inte att boken är betjänt av hans utsvävningar. Nåväl. Jag ser med intresse fram emot Gerhardsens nästa bok, som beräknas komma ut under våren 2010.
"Mamma, pappa, barn" av Carin Gerhardsen är den andra boken i den så kallade Hammarbyserien. (Den första hette "Pepparkakshuset" och finns recenserad här!) I den här boken får polisen vid Hammarby polisstation, med kriminalkommissarie Conny Sjöberg i spetsen, bråda dagar då de inte får mindre än tre fall på sitt bord.
Under en motionsrunda hittar polis Petra Westman ett svårt medtaget spädbarn i ett buskage. Inte långt därifrån hittas också barnets moder mördad. Och till en början är polisen helt omedveten om att en liten flicka, Hanna, sitter inlåst ensam i en lägenhet och tror att hennes mamma tagit med sig hennes lillebror och flyttat från lägenheten...
I samma veva hittas sextonåriga Jennifer strypt på en toalett på en Finlandsfärja. Vid närmare efterforskningar visar det sig att Jennifer kommer från trassliga hemförhållanden och dessutom har en syster som ägnar sig åt ett destruktivt leverne. Mordmisstankarna beträffande Jennifer riktas till en början mot pojkvännen Jocke, som i sin tur inte heller har det så lätt hemmavid.
Bra bok. Lättläst och spännande. Gerhardsen lyckas hålla spänningen fram till de sista sidorna och bitvis har jag riktigt ont i magen. Jag gillar Gerhardsens sätt att skriva, med relativt korta stycken och varvningarna hon gör mellan de parallella händelserna. Den enda jag har invändningar emot är Conny Sjöbergs privatliv, som jag tycker spårar ut i den här boken. Jag var så glad efter att ha läst "Pepparkakshuset" att han var en vanlig och hederlig familjefar. (Och inte en schabloniserad, ensam, alkoholmissbrukande och operaälskande kommisarie.) Jag tycker dock inte att boken är betjänt av hans utsvävningar. Nåväl. Jag ser med intresse fram emot Gerhardsens nästa bok, som beräknas komma ut under våren 2010.
Champagneflickan av Caroline L Jensen
Listan med obloggade böcker har växt på sig, så nu är det väl dags att jag tar mig i kragen igen. Funderar som bäst på om jag ska ta mig till Bokmässan i Göteborg i september. Själen har lust, men det är tveksamt om kroppen skulle orka med. Får klura lite till. Fjolårets mässa var för mig en personlig succé. Levde läääänge på den upplevelsen...
"Champagneflickan" av Caroline L Jensen är en sann historia om en Malmötjej som av olika olyckliga omständigheter börjar arbeta som strippa i Köpenhamn. I boken får vi följa Caroline och hennes arbetskamraters liv kantat av glädje, sorg, kamratskap och kanske en gnutta kärlek. Men också av sex, våld, alkohol, tungt nattarbete och de stora pengarna
Intressant läsning då Jensen både försökt, och faktiskt dessutom lyckats med, att berätta historien med stor självdistans. Boken rymmer vare sig någon romantiserad bild av sexindustrin eller något försvarstal. Inte heller innehåller den något moraliserande utan bara "så här var det". En unik inblick i en annars sluten värld och som faktiskt gett mig en del av svaren på de frågor jag haft om varför man väljer att arbeta i den här branchen. Läses med öppet sinne!
"Champagneflickan" av Caroline L Jensen är en sann historia om en Malmötjej som av olika olyckliga omständigheter börjar arbeta som strippa i Köpenhamn. I boken får vi följa Caroline och hennes arbetskamraters liv kantat av glädje, sorg, kamratskap och kanske en gnutta kärlek. Men också av sex, våld, alkohol, tungt nattarbete och de stora pengarna
Intressant läsning då Jensen både försökt, och faktiskt dessutom lyckats med, att berätta historien med stor självdistans. Boken rymmer vare sig någon romantiserad bild av sexindustrin eller något försvarstal. Inte heller innehåller den något moraliserande utan bara "så här var det". En unik inblick i en annars sluten värld och som faktiskt gett mig en del av svaren på de frågor jag haft om varför man väljer att arbeta i den här branchen. Läses med öppet sinne!
