litteraturum

Ibland när jag sätter mig för att blogga om en bok jag läst känns det svårt. Jag drar på det, gruvar mig lite och väntar på att det perfekta tillfället ska infinna sig. Inte för att jag tycker att det är tråkigt eller jobbigt, utan för att jag är rädd att inte med mina ord kunna förmedla hur bra/viktig/intressant/ läsvärd jag tycker en bok är. Unni Drougges bok "Boven i mitt drama kallas kärlek" är en sådan bok. 

"Boven i mitt drama kallas kärlek" är en självbiografisk bok om Unnis förhållande och liv tillsammans med Niclas. När Niclas kommer in i hennes liv som en, till synes, frisk virvelvind lever Unni ensam med sina fem barn. Hon har ett väl fungerande yrkesliv som författare och föreläsare och hon har ett rikt socialt liv. Niclas är många år yngre än Unni och de blir djupt förälskade i varandra. Men kärleken är av destruktiv art med inslag av svartsjuka och våld och allt eftersom Niclas inskränker Unnis liv får han total kontroll över hennes liv. Han lyckas få Unni att ge upp allt som är av värde i hennes liv: skrivandet, vännerna och barnen.

Det här är en viktig bok att läsa. Man talar ofta om att det "kan hända vem som helst". Men med denna boken blev det glasklart. Kan detta hända Unni Drougge (som hade kunskapen och tidigare erfarenheter) så kan det banne mig  hända VEM SOM HELST. Unni har lyckats med det svårslagna konststycket att under bokens gång få läsaren att känna hur förtrycket och kontrollen ökar. Jag kan fysiskt känna hur hennes liv inskränks och bitvis kan jag nästan inte andas. Jag beundrar Unni som har modet att så naket och osminkat berätta sin historia. Och för att hon inte berättar den för att läsaren ska tycka synd om henne. Jag tror att hennes avsikt är att medvetandegöra den vardag många kvinnor fortfarande lever i. Kanske i en lägenhet eller ett hus nära dig?  

Nu läser jag i snabbare takt än jag bloggar igen. Listan på "obloggade böcker" växer, men det gör ju å andra sidan att jag har en liten källa att ösa ur. I källan finns ett och annat guldkorn och saliga är de människor som har dom olästa. Tänka sig att man kan vara avundsjuk på någon för att de inte gjort en sak man själv redan gjort? Klura på den en stund!  =)

Anne Holt, Norges okrönta deckardrottning har skrivit en ny bok, "Presidentens val". Den handlar om USAs första kvinnliga president som väljer att åka till Norge på sitt första utlandsbesök. (Det passr bra eftersom hon själv är norskättad.) Men hur lyckas hon försvinna från hotellets svit utan att någon sett något? Har hon blivit kidnappad? Och i såfall av vem?  Och varför har inte ens övervakningskamerorna registrerat bortförandet?

Till en början en trög, seg historia med mycket politik och jag kämpade mig verkligen fram. Jag funderade många gånger på att ge upp. Men det är jag glad att jag inte gjorde. Väl i hamn var behållningen desto större! När den sista pusselbiten hamnat på sin plats blev boken en genialisk historia med många bottnar och en bok att faktiskt fundera mer på. Och kanske till och med läsa om?!  

Ibland händer det att jag funderar på hur mycket eller hur lite det är bra att ha hört om en viss bok när man själv bestämmer sig för att läsa den. Hur mycket spelar förväntningarna på boken in i själva läsupplevelsen? Är det bättre att inte ha hört något alls och själv ge sig in i den med oförvanskat sinne?

Jag hade inte hört så mycket om Jonas Karlssons "Det andra målet" när jag sprang på den på biblioteket. Jag lånade den mest för att jag var nyfiken om han kunde skriva också. Inte bara vara skådespelare.

Novellerna handlar om människor, egentligen vilka om helst, men som ändå sticker ut ur mängden när man kommer dom in på livet. Och för att inte förstöra din läsupplevelse nöjer jag mig så. Jag vill inte ta ifrån dig aha-upplevelserna jag upplevde, nyfikeheten som drev mig framåt eller de sanningar jag upptäckte om mig själv.

Jo han kan skriva också Karlsson. Och jag tycker du ska läsa boken om du är nyfiken på om du håller med mig.

I mitt yrke och som människa har döden alltid fascinerat mig. Jag har ofta undrat när i historien döden blev något tabubelagt? När den inte längre blev en del av livet?  När den helt plötsligt skulle döljas för omvärlden? Jag är av den åsikten att vi måste ta tillbaka döden in i våra liv, ånyo göra den till en naturlig del av livet. Jag tror inte att  färre skulle vara ledsna, för döden ÄR ett sorgset fenomen. Men jag tror att färre skulle vara rädda...  

"Fjärilen i min hjärna" är Anders Paulruds sista bok. Det är boken han skrev när han visste att livet snart var slut och att döden väntade på honom. Boken är hans betraktelser över det lilla i nuet, den oändliga döden som väntar och tillbakablickar på händelser som kommit att stanna i hans minne. Han sörjer sig själv och sitt liv. Och han förundras över att världen kommer att finnas även när han inte längre finns.

"Fjärilen i min hjärna" är en lågmäld, liten, tunn bok. Det var modigt av Paulrud att skriva om sin egen död. Det tror jag inte var lätt. Boken är mycket personlig och ger ett par exempel på hur svårt omgivningen har att prata om döden och hur ensam man blir när döden närmar sig. En sorgsen bok, men som på något vis ändå inger hopp och ibland får mig att le. En bok som väcker tankar kring livet och döden. Precis så som jag tror att Paulrud hade för avsikt att göra med boken. Han saknas mig...  

Ett smart drag för en författare är att avsluta en bok med en cliffhanger. Dvs med en spännande ouppklarad händelse. Det blir ju en bra början på en ny bok. OCH då måste man ju läsa den också.

När jag läste Marklunds "Nobels testamente" lovade jag mig själv att detta var den sista bok jag läste av henne. Men så använder hon sig av tricket ovan. Och då måste jag ju få veta vad som hände sedan och hur det gick med Annika Bengtsson och barnen. Och om sanningen ska fram är jag glad att jag gjorde det.

"Livstid" tar som sagt vid där "Nobels testamente" tar slut. Annika Bengtsson misstänks för att själv ha anlagt en brand som gör att hennes hus brinner ner. Samtidigt hittas den kände polisen Davis Lindholm mördad i sitt eget hem och allt tyder på att det är Lindholms fru, Julia,  som är mördaren. Hon hävdar dock från allra första början att mördaren är en annan kvinna och som dessutom kidnappat hennes son. Bengtsson väljer, trots all teknisk bevisning, att tro på Julia och bestämmer sig för att gräva lite djupare i Davids förflutna.

Jag tyckte "Livstid" var en bra bok. Kanske den bästa av Marklund faktiskt. Spännande och klurig och med en oväntad "knorr" på slutet. (Jag älskar sådana "knorrar".) Underhållande och lättläst. Och säkert inte det sista jag läst av Marklund. Den här gången heller. 

Jag brukar vanligtvis ha väldigt klart för för vilken bok jag ska läsa vid en viss tidpunkt. Men så ibland står den bara där, mitt framför mig på biblioteket. Och då händer det att de får följa med hem i allafall...

"Hallonbäcken" är den fristående fortsättningen på Lina Forss "Vildängel" som jag läste i höstas. Den handlar om Timotej som numera hunnit fylla 24 år. Det är det glada 80-talet, hon är tillbaka i Stockholm och livet ser ut att kunna rätta till sig så smått igen. Och under en sommarnatt i Stockholms skärgård möter hon Oden. Har Timotej nu funnit sin livs kärlek eller är det hans bror som intresserar henne mer?

Alltså. Jag kan knappt i efterhand komma ihåg vad "Hallonbäcken" handlade om. Det kan ju tyckas märkligt och inte något vidare betyg för boken, men så är det inte riktigt heller. Varken "Vildängel" eller "Hallonbäcken" är böcker jag kommer att bära med mig resten av mtt liv. Men för stunden, under lästillfället, fyller de sin funktion av såväl underhållning som stoff att själv kunna reflektera kring.

Jag gillar porträtten av de mest osannolika personer, men som ändå känns äkta. De har inte förskönats, men får vara med i allafall. Just för att de är människor som du och jag med fel, brister, ovanor och mindre trivsamma egenskaper. Jag skulle inte ha velat ha böckerna olästa och när den sista boken "Anagram" kommer i denna triologi kommer jag med största säkerhet läsa den också.

Ibland behöver jag något lättläst. Eller som i detta fallet något lättlyssnat. Jag vill inte behöva reflektera utan bara vila hjärnan med ren underhållning. Men visst hade jag mina tvivel eftersom jag var rädd att det skulle bli någon snutteputtig "mamma-barngegga". 

"9 ½ månad" är Lantz egna dagboksanteckningar under hennes föräldraledighet med hennes andra barn. (Vilka till en början inte var tänkt att bli en bok.) Här delar hon med sig av vaknätter, magknip, babysim och mammaluncher. Helt enkelt livets fram- och baksidor för en tvåbarnsmamma. Hon konstaterar raskt att de som säger att det inte är någon skillnad med ett barn till ljuger.

Lantz berättar med stor humor och utan att försköna sin vardag. Det är jordnära och ärligt beskrivet och "mamma-barngeggan" uteblir. Boken pendlar mellan hopp och förtvivlan, djupt allvar och trivialiteter. Och jag som själv inte har några barn har ändå stor behållning av boken inte minst för de skratt den frambringar hos mig.  

Är det någon bok du ska fynda på bokrean i år? Jag rekommenderar varmt denna! Jag såg nämligen av en händelse att Bokus har den på sin kommande bokrea.

"Berlinerpopplarna" är den första boken i en triologi av Anne B Ragde. Boken handlar om de tre bröderna Tor, Margido och Erlend. Tor är den äldste brodern som tagit över jordbruket på den gamla släktgården. Margido är mellanbrodern med en yrkeskarriär som begravningsentreprenör. Och Erlend är dekoratör och familjens svarta får som lever i en homosexuell relation i Köpenhamn. När modern blir akut sjuk samlas de tre bröderna kring hennes dödsbädd igen efter många års bortavaro. Och dessutom blir ytterligare en familjemedlem introducerad i familjen, Torunn, Tors vuxna dotter som ingen tidigare känt till att hon ens existerat.

En varm, kärleksfull och härlig historia. En bok som bet sig fast och gav mig en skön känsla i bröstet i flera dagar. Boken är välskriven och en riktig bladvändare. Bok nummer två är utkommen på svenska och heter "Eremitkräftorna" och det är inte utan att jag spar lite på den. Bok nummer tre är inte ännu utkommen på svenska, men väl på norska. Om någon känner sig hågad? 

Efter Lessing kände jag att det var dags med en skön lättsam krminalroman och då föll valen på "Mordet på Harriet Krohn" av Karin Fossum. Och då kan man fråga sig varför? Mest för att den stod i ögonfallande höjd på biblioteket antar jag...

Boken handlar om Charlo, en frånskild, arbetslös, fd spelmissbrukare. Han har en dotter han inte har någon kontakt med längre och vänner har han inga heller. Han bestämmer sig för att genomföra det vattentäta mordet på en ensamstående änka en mörk novemberkväll. Tanken är att han ska bli kvitt sina skulder och kunna börja leva ett nytt liv. Men allt går inte riktigt som han tänkt sig. Naturligtvis.

Men sicket sömnpiller! Det tog mig en hel evighet att komma igenom boken och fascinationen jag läst andra skriva om; vari består den? Ödslar inte mer energi på att utröna besvikelsen ytterligare. Men har du möjlighet att välja någon annan bok? Gör det!

"Det femte barnet" började jag lyssna på under hemresan från Norrland efter nyår. Skaffade mig en underbar liten "turkos vän" strax före jul som är mitt stora sällskap i stort och smått. Den är oumbärlig vid mina långpromenader och under tågresor förståss. Uppläsare till "Det femte barnet" är Mona Malm. Hon var OK, men jag hade faktiskt väntat mig mer av henne. Å andra sidan hade jag kanske inte orkat (vågat?) läsa boken färdig på egen hand.

Boken handlar om Harriet och David. De lever i ett stort vackert hus tillsammans med sina fyra barn. De har stora släktkalas flera gånger om året och deras liv är en idyll. När så Harriet väntar "det femte barnet" ter sig graviditeten helt annorlunda. Och när så Ben kommer till världen visar det sig att han bär på en mörk ondskefull kraft som förändrar familjens tillvaro totalt.

Romanen är fascinerande på sitt sätt, men framförallt tycker jag att den är otäck. Den tar ju upp ett tabubelagt ämne; att inte kunna älska sitt barn. Men det innebär ju andra sidan inte att man inte bör ta hand om det på bästa sätt. Men om så är fallet. Till vilket pris? Jag har hört att många läst denna bok under sina graviditeter. Hujedamej! Gör inte det om du inte vill ligga sömnlös om nätterna alternativt drömma mardrömmar.